Längs fjällvinden -
en foto- och reportagebok
om människor och levnadsöden i Tärnaby
Utkommer i april 2007

Uppdaterad sida december 2006
Andra reportage

En bokäventyr av och med
Erland Segerstedt och Göran Lundin

Skidåkning i flödande sol, där temperaturen i skuggan är plus åtta grader, men i solgasset betydligt högre. Vägen upp till Artfjället går i sicksack mellan barmarksfläckarna. Det är den sista april och värmen har tärt hårt på det tunna snölagret. Vi - jag, Göran, och min bror Anders - måste passera en myr där det inte finns en snöfläck, men den ser så pass mjuk och sviktande ut att vi väljer att behålla skidorna på. När vi kommer högre upp börjar vinden svalka. Solljuset däremot, är ännu intensivare.

Artfjället ingår i Vindelfjällens naturreservat, och är speciellt känt för sin artrika flora och sina grottor. Berggrunden är kalkrik. Här finns normalt också en liten stam av fjällräv. Fjällsidorna stupar brant ner mot Över-Uman och Blå vägen, men det är lätt att finna väg genom i stort sett hela massivet. På Artfjället färdas man till fots eller på skidor. Naturbevakarna håller särskild uppsikt över detta område.

Artfjället är mycket lämpligt område för både sommarvandringar och vinterskidåkning. Det finns dock inga övernattningsstugor, så man får antingen bära med sig tält eller bereda sig på att gräva snöbivack. De små och tätt liggande dalgångarna skapar stor variation och de flesta topparna är lätta att bestiga, även med skidor. Det går att lägga upp både enkla och strapatsrika turer, utan att man behöver vara borta mer än några dagar.

Värmen och den sura snön tär på krafterna. Det börjar bli dags att tänka på nattkvarter. Nu har vi fri sikt in i Norge, med Oxtinderne i norr och Svartfjell i väster. Vi kommer att få en storslagen solnedgång.
Vi har inte tält med oss, utan räknar med att kunna gräva ner oss - men värmen ställer till det. Att vakna på morgonen med att taket sjunkit ner till nästippen, känns inte lockande. Istället fasar vi ut en platå under en klippa och bygger vindskydd av snöblock. Här finns till och med en sådan lyx som rinnande vatten - även om det smakar myr. Vi märker att vätskeunderskottet är betydande. Det är nog svårt att få i sig tillräckligt med vätska under en vanlig vinterfärd, men i denna värme går det åt stora mängder. Att äta snö ger bara en förrädisk svalka.

Efter middagen kännerr vi oss sedan redo för en kvällstur, medan solen fortfarande är uppe. Snjåhka, som med sina 1392 meter är den tredje högsta toppen på Artfjället, ligger på bekvämt avstånd. På knappa två timmar når vi toppen, även om den länge gäckar oss när den leker kurragömma bakom ständigt nya höjder.


Under nerfarten får vi långa, härliga löpor som ställer oss på en del prov. Ju längre ner vi kommer, desto varmare blir det och plötsligt börjar sursnön hugga i skidorna. Det är närmast ett mirakel att jag lyckas hålla mig på benen. Däremot står jag på öronen strax innan vi når vårt nattläger, men det skyller jag på den eldröda solnedgången över Oxtinderne, som får mig att helt tappa koncentrationen.