Längs fjällvinden -
en foto- och reportagebok
om människor och levnadsöden i Tärnaby
Utkommer i februari 2007

Uppdaterad sida augusti 2006
Andra reportage

En bokäventyr av och med
Erland Segerstedt och Göran Lundin

Det är efter midnatt och solen har tillfälligt försvunnit bakom gränsfjällen till Norge. Trots att fjällvärldens enda egentliga sommarmånad, juli, har börjat, är det kallt i luften. Nära noll grader uppe vid rengärdan på Slättnagärdet, strax ovanför björkskogsgränsen.
Snart ska kalvmärkningen börja, helikoptern har drivit in renarna i hagen, sedan Folke och Thomas styrt dem över fjället med sina motorcyklar.

Hela tiden vi pratar, hör man mullret en bit bort, från hundratals renar, som trampar runt, runt i gärdan. Ibland tycker jag också att jag kan känna hur marken under oss vibrerar. Renarnas närvaro fyller luften med nervös förväntan. För, trots allt prat om maskiner och teknik, det är nu skördetiden börjar för Folke Fjällströms och Thomas Anderssons familjer. De som tillsammans utgör den så kallade Storfjällsgruppen inom Umbyns sameby - eller Ubmejetjeälddie, som den heter på samiska.
- Är det dags nu? säger Folke och dricker upp det sista av kaffet.
Ute slår nattkylan emot oss. Andedräkten från renarna hänger som morgondimma över gärdan.

Oron växer i hjorden när renskötarna, en efter en, går in i hagen med kasttömmarna redo. Renarna springer i cirklar, men ibland byter de riktning, söker upp en ny plats i hagen och börjar rotera åt andra hållet. Nu hörs också det karaktäristiska knäppandet av klövarna när de springer förbi, tätt intill mig. Jag behöver inte vara rädd, de väjer alltid undan i sista stund. Men när jag ser den framrusande flocken komma rakt emot mig första gången, kan jag för ett ögonblick längta mig tillbaka till tryggheten i tältkåtan.

När tömmarna börjar susa i luften, är det svårt att förstå system och sammanhang. Thomas fångar in en kalv sedan snaran hittat fram till hans bakben, mitt ibland alla trampande hovar.

Han halar in sitt byte och välter sedan kalven över ända, genom att lyfta dess ena bakben och få den ur balans. Sedan sätter han sig grensle över ryggen, tar fram sin kniv och skär in sitt renmärke i örat. Det går fort och kalven reagerar inte. Den bortskurna biten stoppar han i fickan, för att hålla reda på hur många kalvar han märkt.
Men hur kan han veta vilka kalvar som är hans?
- Kalven följer vajan, säger han, medan han gör i ordning tömmen för ett nytt kast.
Samma formulering som jag hört Folke använda tidigare.
- Du kan själv se hur den trycker sig mot vajans sida, när den springer. Och vajan är ju redan märkt.

Detta är alltså förklaringen till varför kalvmärkningen måste gå till som den gör, med renarna i ständig rörelse. Blir de stillastående, går vaja och kalv inte att para ihop.

Men det är inte bara Thomas: Folke, Ingegerd, Birgitta, Stig, David, Ann-Sofie och Kalle, alla hjälps de åt med jobbet. Bägge familjernas barn deltar också på olika sätt. Några av dem försöker att kasta själva, men framförallt tittar de på och ser hur de vuxna gör. Nattens ljusa, men kylslagna, timmar utnyttjas effektivt och utan rast. Vid fyratiden kommer solen fram igen och nattkylan skingras. De flesta kalvarna är märkta nu och de är lätta att upptäcka även för mig, eftersom de som regel blött en del.

Thomas visar mig den kniv han använder. Den får inte vara för slö, men inte heller för vass. Och den får absolut inte ha några skador på eggen.
- Då blir sårkanterna fula och det kommer mera blod, säger han. Det kan också bli infekterat.

Närmare sex på morgonen öppnar Stig och David stängslet i södra änden, medan Folke och Thomas startar motorcyklarna. Renarna ska drivas upp på ett fjäll i närheten där de får pusta ut efter timmar av löpning i gärdan.
När de väl inser att friheten ligger inom räckhåll, tvekar de först. Men så tar någon täten och snart ringlar hela hjorden iväg, ut ur hagen och nedför gärdet. Det går fort och åt fel håll och Thomas och Folke får gasa på för att ta kontrollen.
Det blir märkvärdigt tyst när de försvunnit. Jag har fortfarande kvar den snurrande hjorden på näthinnan och kommer att ha den där länge än, även sedan jag lagt mig och ska försöka sova. Jag tycker också att jag kan höra kalvarnas ängsliga grymtanden och vajornas lite dovare svar.
Ann-Sofie står med tömmen och tittar upp mot fjället. Hon ser trött ut efter nattens slit. Men när jag iakttar henne inser jag också att det här inte bara är ett jobb, utan en livsstil, ett sätt att leva.