Längs fjällvinden -
en foto- och reportagebok
om människor och levnadsöden i Tärnaby
Utkommer i februari 2007

Uppdaterad sida mars 2006
Andra reportage

En bokäventyr av och med
Erland Segerstedt och Göran Lundin

"Ripjägaren berättar", av Evert Stenmark, från Umasjö är en klassiker. Evert Stenmark låg begravd under en lavin i åtta dygn och överlevde. Tjugo år senare tog han sitt liv.
Jag sträckläser boken under några nattimmar och kan inte somna när jag lagt den ifrån mig. Det är som om jag själv befann mig där i snögrottan, med benen i ett skruvstäd, och oförmögen att ta mig upp själv.
Det som imponerar mest är Everts förmåga att behålla lugnet - trots att paniken måste ligga på lur hela tiden.
Jag får reda på att Everts bror lever och fortfarande bor i Umasjö. En kväll ringer jag Kjell Stenmark och frågar om jag får träffa honom. För även om jag själv var liten när det hände - 1955 - så har jag många gånger hört talas om händelsen och Tärnafjällen är fortfarande starkt förknippade med ripjägaren Evert Stenmark.

Kjells hus är fullt av geologiska kartor och stenar. För geologi är Kjells stora passion. Att hitta brytvärda malmer och natursten för industriell produktion, har varit hans yrke i många år.

- För bara något år sedan hittade jag ett block på 300 kilo här nere, som innehöll 26 gram guld. Det är nästan världsrekord. Frågan är bara var blocket kommer ifrån. Det kan röra sig om 3-5 kilometer.
- Nog kan jag ta er med till Nedre Ältsvattnet, där Evert blev begravd, säger Kjell så småningom. Jag är ju med i fjällräddningen, och jag får ta med en utomstående på skoter.

Tillsammans med Kjells dotter Liz åker vi ett par dagar senare till Ältsvattnet.
Vi letar oss fram längs Ältsvattsån. Kjell håller som regel efter kanten, men när ån gör en krök passerar vi mitt på. Plötsligt känner jag hur en stark kraft griper tag om skoterkälken och försöker dra ner den. Samtidigt vickar skotern bakåt och jag förstår att snötäcket brustit. Jag ger full gas och vi kommer välbehållna upp på strandbrinken. Men bakom oss har snöbryggan rasat ner i ån på en flera meter lång sträcka. Liz, som kört bakom, har med nöd och näppe lyckats undvika att köra ner.
Väl uppe vid Ältsvattnet pekar Kjell ut platsen för lavinen och den nu raserade kåtan där Evert bodde. Det var Kjell som hittade Everts berömda biobiljett.
Liz minns inledningsorden i Everts bok:
- Det var fint väder den dagen jag skulle begravas.

Det är nästan andäktigt att stå där i den branta och mycket vackra dalgången där Övre och Nedre Ältsvattnet rinner ut i Ältsvattsån. För Evert och hans ripjagande kollegor var det förenat med stora strapatser att ta sig hit och dessutom måste man vara beredd på att ligga ut under lång tid.

På väg tillbaka stöter vi ihop med en av Tärnafjällens naturbevakare, Mattias Larsson.
- Jag blev glad när jag såg overallarna, säger han lite skämtsamt.
Vi befinner oss ju på skoterförbudsområde! Mattias själv är ute och hjälper till med lodjursinventeringen.

Senare på dagen, när vi färdas längs Tärnaån och har Sytertopparna i blickfånget, stöter vi på Per Berglund från Nova Artic, tillsammans med två gästande engelsmän. De har varit ute i sex dygn, med omväxlande regn, snöstorm och ... vackert väder! För de engelska gästerna har det varit en fullträff. Det var äventyr de sökte.
Fort går det när Per sätter fart. Vi klockar hastigheten till 30 km/timmen. Imponerande av dessa Alaskan Husikes, som här kämpar för sjätte dagen i följd.

Att stå bakpå släden och bara höra hundarnas flåsanden, ger en fantastisk känsla som jag själv provat på. Och om bakgrunden är Storfjället i sin vackraste skrud, blir upplevelsen inte sämre!