|
Hela
Ord&visors historia kantas av spännande och intressanta
människor - inte bara författare, även om dessa
utgör själva fundamentet för ett bokförlag.
Jag tänker på duktiga medarbetare, som aldrig får
synas utåt, men som gör ett oerhört viktigt jobb
i det fördolda. I detta sista avsnitt om Ord&visors historia,
ska jag nämna några av dessa personer.
Victoria Widmark träffade jag första gången
på Medlefors folkhögskolas skrivlabb. En ung, späd
flicka med rådjursögon. Jag var läraren och hon
eleven (skönheten och odjuret!). En begåvad sådan
förstås, även om inte alla mina kollegor begrep
sig på det då. Ganska snart "praoade" hon
på förlaget, och jobbade först med en skrift åt
Röda korset och sedan med en antologi åt Föreningen
Arbetareskrivare. Jag satte in henne i grunderna i desktop publishing
och innan jag hann blinka blev hon duktigare än läromästaren.
Hon fick syssla med ombrytning av böcker (en fackterm för
framställning av digitala boksidor) åt förlaget
och blev mer och mer intresserad av att formge själva omslagen.
Några av förlagets vackraste omslag har hon gjort!
När
hon var som mest engagerad kom plötsligt bokhandeln i Skellefteå
och snodde henne framför ögonen på oss! Det blev
några år bakom disken på Lagergrens bokhandel,
men som tur var hade hon även tid åt att jobba åt
förlaget. Inte bara med formgivning, utan också med
textbearbetning. När Linnea Fjällstedt kom med ett nytt
romanmanuskript, blev det Victoria som fick ansvaret för
att hjälpa Linneas bok "När stormen bedarrat"
fram till tryckbart skick. Ett tidsödande jobb som krävde
både fingertoppskänsla och ödmjukhet. Det är
viktigt att påpeka att Linnea var mycket nöjd med henne.
Boken fick fina recensioner och är idag nästan slut.
Idag
går Victoria och utbildar sig vidare i konsten att formge
via datorer. Jag hoppas verkligen att förlaget får
fortsätta att utnyttja hennes tjänster, även sedan
hon blivit ett fullblodsproffs! Lönemässigt kan vi aldrig
konkurrera - inte med timersättningar som bara ligger snäppet
högre än en vanlig busschaufförslön. Nej,
man måste vara besjälad av den där Ord&visors-andan
också. Så länge chefen (dvs jag) tjänar
minst, finns det dock ingen grund för avundsjuka …
Victoria
har dock fått konkurrens det senaste åren. Ulla
Hamberg jobbade på en reklambyrå som fixar skyltar
åt företag, och hon visade sig snart vara en mästare
på att få fram tilltalande omslag på datorn.
Snabbt! I Illustrator använder hon alla trollknep för
att i slutändan få ett omslag att se ut som …
ja, som om det mest självklara, enkla - och slagkraftiga!
Omslaget till Kråkprinsessan, av Annika Bengtsson, fick
hon två timmar på sig att göra. En recensent
skrev sedan att det omslaget var ett av de bästa han sett
i år.
Men
vad vore Ord&visor idag, om vi inte hade Larry Lundgren!
Vi har skämtsamt föreslagit att vi ska ha en särskild
logga på våra böcker, där det står:
"A Larry Lundgren production", för att travestera
en känd filmmakares slogan. Larry är pensionerad högstadielärare
och han tog själv första kontakten med oss. Han hade
nämligen läst en av våra böcker, som han
tyckte innehöll alldeles för många korrekturfel.
Faktum är att det var lite av Ord&visors signum att ha
många korrekturfel i sina böcker. Varken Göran
Burén eller jag hade tålamod att läsa korrektur
ordentligt. Vi förlitade oss på författarna själva,
medan vi såg till att det rent tekniska var korrekt. Men
att en del av våra författare faktiskt var ordblinda,
hade vi inte en aaaning om …
Sedan
Larry kommit med i leken har förlagets böcker fått
det omvända ryktet: att vara näst intill felfria. Men
Larry kräver redaktörernas fulla engagemang. Han lägger
sig inte bara i felstavningar och syftningsfel, utan har också
ytterst värdefulla åsikter om innehåll och disposition.
Inte sällan kommer han med förslag på baksidestexter.
Att lägga in Larrys korr tär på krafterna, något
som Victoria och Biggan fått känna på. Men bra
blir det och vår respekt för honom är stor.
I
början hade han som vana att kommatera enligt de gamla läroböckerna,
men sedan en kritiker giftigt anmärkt på just detta,
började han med ett nytt korrekturtecken: enligt regelboken
skulle kommatecknet dit, men vi på förlaget fick själva
ta ställning till om vi skulle sätta dit det!
Numera
kommaterar han lite försiktigare överlag - tar bort
lika många kommatecken som han sätter dit. Däremot
är han en ivrig försvare av konjunktioner och hatar
satsförkortningar. Den som vill veta hur han tänker,
uppmanas att köpa hans nyutkomna bok, BOCKAR I KANTEN (eller
hur man tillfredsställer en korrekturläsare).
I
detta sammanhang ska också nämnas Kersti Yula,
som också, med pedantisk noggrannhet, läser korrektur
åt förlaget.
Biggan,
Birgit Andersson, kom in i förlaget när redaktören
själv var på väg att kasta in handduken. Numera
har hon gjutit nytt mod i honom, trots att hans innersta önskan
är att isolera sig i sin fjällstuga, njuta av fjällutsikten
och skriva på egna alster. Dessutom har hon infört
fikapauser på förlaget, ett okänt begrepp för
redaktören tidigare. Hennes vassa tunga gör att det
stundtals kan gå ganska hett till i lokalerna. Hon har dessutom
haft högre löneanspråk än hennes företrädare
Margot, som egentligen var busschaufför. Biggan har nämligen
varit målare, och alla vet ju vad hantverkare tjänar
…
Slutligen
ska några ord sägas om en riktig outsider: Jan Larsson.
Han har varit en trogen gäst på förlagets släppfester
i Skellefteå och har dessutom en särskild förmåga
att skriva vackra och välrimmade oden för de mest skilda
sammanhang. Flera stycken handlar om redaktörens ärbarhet.
Dessutom är han en hejare på franska. När redaktören
bestämde sig för att genomföra ett omöjligt
projekt, att översätta den haitiske författaren
Jacques Roumains roman Gouverners dela Rosée (Daggens härskare)
till svenska, föll valet på Janne. Under ett års
tid genomförde vi ett spännande "teamwork",
som resulterade i en kritikerhyllad bok - bland annat fick den
ett helt, fantastiskt berömmande, uppslag i Dagens Nyheter!
Det
roliga med Janne är hans framtoning. Hans imponerande gestalt
väcker respekt redan på håll och jag har lärt
mig känna igen hans steg i trappan när han kommer. Ett
kliv, paus, ett nytt kliv, paus, ytterligare ett kliv, paus -
och när han sedan kommer upp på vår våning,
blir det tyst länge, länge, innan den knackar diskret
på dörren. Gissa om jag hann bli nervös första
gången!
Därmed,
käre läsare, lämnar jag denna spontana historieskrivning
åt sitt öde! Fyll gärna på själv med
egna ord och erfarenheter. Nästa gång fyller vi tjugo!
Fast då är redaktören sedan länge bosatt
i sin fjälldal …
| 
