Lägg i kundvagn 194 sid. Inb. Pris: 170 kr

Slaget som förändrade allt

Stämmningen var farligt upphetsad.Det var fredagskväll den 21 september 1996. Luleå Centrum skakades av våldsamma gatubråk mellan olika ungdomsgäng.Mitt i den svarta septembernatten stod jag, polismannen Arvo
Tolkki, med mina luttrade kollegor. Det var när en av bråkstakarna greps,då allt exploderade. Hela den upphetsade härden av ungdomar vände sig mot oss poliser. Jag själv var
helt chanslös när kvastskaftet träffade mig bakifrån rakt i nacken med fruktansvärd kraft.Slaget tog illa och blev till en svår livskrasch för mig. Allt som jag byggt upp under mitt liv raserades på någon futtig sekund, precis i samma stund som träskaftet träffade nacken.

I dag har nästan tio år passerat och mycket har hänt sedan dess. Jag minns fortfarande de svåra åren hemma vid och hur jag slog ihjäl många nattliga timmar genom att skriva av
mig ångesten. Undan för undan växte mina texter i inlevelse, styrka och omfång. Det blev ett regelrätt manuskript. Från början hade jag ingen tanke på någon bok,men storyn växte på alla sätt och år 2000, var jag en debuterande författare med Boken "Vindmannen, Biegga Olmmai."

Eftersom jag fick bra recensioner för denna annorlunda actionroman, som jag byggt upp på yrkemannamässiga erfarenheter från det polisiära skrået,kändes det som jag ville fortsätta att skriva. Men denna gång valde jag att skriva i en helt annan genre. Jag kände nu att jag ville skriva en roman full med dramatik, men som samtidigt var helt fri från den polisiära vardag jag upplevt i snart i 25 år. Det kändes naturligt och rätt att denna gång få skriva om nybyggaren Erkki och hans trogna följeslagare, hunden Bongo, som gemensamt kämpar sig framåt till "Det Arktiska Eden".

                                                        Arvo Tolkki

"I en desperat förtvivlad ansträngning lyckades han få upp de båda köldstela händerna på isen. Hans hand greppade nu en kniv.Ett segt sugande läte blandade sig med isens knäppningar när den lilla spetsiga jaktkniven sökte sig någon centimeter in i den fasta isen.

Krampaktigt höll han kniven i höger hand. Aldrig förr hade hans hand greppat något så hårt som nu. Han visste att skulle han slinta eller utföra en oförsiktig rörelse så skulle han gå förlorad.

***

Han sökte sig mot ladugården och djuren i sin ensamhet och förtvivlan. han grät bittert och länge mot bogen av doktorns häst. Han grät fast det var förbjudet för en karl. Han hade bevittnat det hemska som han nu skulle vara tvungen att behålla för sig själv .Han bad om förlåtelse medan hans ögon sökte tröst mot en kvällshimmel som tycktes lika fylld av gnistrande stjärnor som hans tårade unga ögon."