"Den 11:e januari 1973 står jag på perrongen på tågstationen i Skellefteå och snöröken yr om fötterna. Om fem minuter avgår rälsbussen till Bastuträsk. Vid min sida står min far med lätt ängslig blick. 

Jag har ett föga roligt halvår bakom mig. Har spikat pall på Örvikensågen, men träffade knappt spikarna, har fått sparken från ett tryckeri i Lycksele och har varit i Umeå på anlagstest, där den brydde psykologen undrade om jag inte hade funderat på att bli konstnär.

Nu är jag på väg till Stockholm för att arbeta som sjukvårdsbiträde på långvården. Jag fick jobbet på två minuter efter att ha förklarat för kvinnan på arbetsförmedlingen att jag ville bort – antingen till Uppsala eller Stockholm. Ett telefonsamtal och det var bara att komma.

Jag ser i ögonen på min far att han anar att även detta ska bli en resa tur och retur, men bedyrar att jag inte ska komma tillbaka – i alla fall inte i första taget.

Vid lunchtid nästa dag släpar jag min resväska mot ingången till det lilla sjukhuset utanför Tumba och ser en ung kvinna komma ut och tända en cigarett. Jag tror jag ser i syner. Det är en klasskamrat från Kanalskolan och när jag sedan inordnas i personalboendet visar det sig att jag är omgiven av damer inte bara från Skellefteå innerstad utan även från Byske och Stackgrönnan. Jag har rest åttio mil och det känns som att jag inte har kommit någonstans.

Och strax därpå blir en manlig undersköterska från Kåsböle min närmaste vän och jag lockas att gå med i ett sällskap som två gånger i månaden träffas – för att äta palt! Det är som om rötterna sitter så djupt att de hindrar mig från att gå vidare, som det heter, och slagen av denna insikt bestämmer jag mig för att ta ledigt från vården och åka på kibbutz i Israel.

Och först då – när jag landat bland kibbutzvolontärer från Amerika, England, Holland, Tyskland och Schweiz – känns det som att jag har flyttat hemifrån. Jag har hoppat på tillvarons trampolin och kommit i luften, och där jag ska jag befinna mig ett antal decennier. Jag slutar i vården och utbildar mig till journalist och gör min praktik på Norran – inte för att jag längtar hem utan för att jag tänker att det är en fördel att kunna gatorna när man förflyttar sig som grön reporter.

Det blir lokaredaktörsjobb i Burträsk, men efter nio månader med obetalbara yrkeserfarenheter – världen brinner men bygdens ordningsmakt fokuserar på en mystisk julgranstjuv och  en död uggla i en soptunna – bestämmer jag mig för att återvända till Stockholm. Och där på gatan utanför lokalredaktionen träffar jag en kvinna som undrar: ”Vad finns i Stockholm som inte finns i Burträsk?”

Jag slukas av tidnings- och mediavärlden, frapperas av den stundtals spirituellt kreativa redaktionsmiljön och trivs som fisken i vattnet. Jag tar ett tillfälligt jobb på en tidning som är knuten till hjälpverksamhet och tror att jag bara ska stanna en sommar, men Herrens vägar äro outgrundliga och plötsligt befinner jag mig på resa på de mest avlägsna platser i Afrika, och tänker att jag har kommit ganska långt – i alla fall hemifrån.

Men tji får jag. Det är kväll i Karamoja, en gudsförgäten provins i nordöstra Uganda, och efter ett par timmars prat under den gnistrande stjärnhimlen gör min medresenär, en fotograf som råkar komma från schtaan, en dräpande notering:

”Vi befinner oss på en plats som är förunnat få vita att besöka, men du har suttit hela kvällen och pratat om Skellefteå – om Norrböle, Norrvalla, Odalgatan och Boströmsbäcken. Vad är det med dig!?”

Och det är nog då, vid dryga femtio års ålder, min färd tillbaka hem börjar på allvar. När jag hädanefter hälsar på i stan är jag inte på besök utan hemma och när jag efter 20 års resande på den afrikanska kontinenten inser att allting har ett slut och att papperet åter är tomt, vänder jag blicken neråt och sätter spaden i marken.

Och upp kommer minnesfragment av en flytande sko i bäcken, en järnvägsvagn full med slaktavfall och en person som kallas för Gruvarbetaren därför att han gruvar sig för att jobba.

Och med den kreativa frihet som romanskrivandet bjuder blir det till slut en berättelse som jag tror och hoppas åtminstone i andan är helt och hållet sann."

 Berthil Åkerlund, augusti, 2024